Lastbilschaufförens okända filmskatt.
Av: Benjamin Giordano
Handlar om Börje Windfeldt- svensk amatörfilms mest prisbelönade filmare och animatör under tre decennier, från mitten av 60-talet fram till sin död 1999- 62 år gammal.
Arvet man lämnar efter sig.
Är det något fysiskt, något känslomässigt? Är det antalet vänner och bekanta? Är det dina idéer?
För kreatörer, allra helst filmskapare, är filmerna ett arv. Men vad händer när en filmskapare lämnar efter sig ett enormt arv, en massiv filmkatalog, men ingen kommer ihåg att personen ens har funnits? Göran Du Rées föreläsning om “Börje Windfeldt” försöker utforska den frågan. En person som är en av Sveriges Filmförbunds (tidigare smalfilm-förbundet) mest prisbelönade filmskapare.
En filmskapare som nu är helt bortglömd.
______________________________________________________________
Sfilm har skickat hit mig och Mattias för att delta som publik, och rapportera hur allting går. Vi båda har fått se ett flertal av Börjes filmer sedan tidigare, långt tidigare faktiskt. Intresset började redan i Sfilms arkivgrupp, där vi har fått ta del av många av kortfilmerna. Gruppen arbetar främst med att katalogisera gamla filmer, som har skickats in under åren, och helt plötsligt dyker Börje upp. Tanken på att en sådan aktiv filmskapare har blivit som sliten under jorden gör oss både förundrade men också obekväma. Hur kan något sådant hända?
Salens tomma, rundade insida fylls av publik. Jag och Mattias sitter på tredje raden, lite krökt till vänster. När alla väl har satt sig tillrätta börjar en tystnad att lägga sig över rummet. Göran står med en studerande blick och tittar ut mot publiken. Göran harklar sig och tittar ner i sina papper. Det dröjer en tyst sekund, sedan välkomnas vi.
Föreläsningen börjar väldigt ödmjukt med en kort presentation av hur media, folk och andra ser på just “amatörfilmare” och dess betydelse. Vad innebär det, i ordets äkta bemärkelse? En historielektion börjar och vi får se hur filmklubbarna startades. Vi får veta vilka profiler som bidrog med pengar, vilka ikoner som steg ut ur massan av intresserade kreatörer och slutligen vilken betydelse som de har haft för kulturen i Sverige.
Vad har detta med Börje Windfeldt att göra, var det inte Börje som det skulle talas om? På pappret låter det kanske överflödigt, med det är viktigt att förstå vilken inverkan den typen av verkstäder har på filmintresserade. Vi måste förstå att en person som Börje har sprungit fram med sin till synes oändliga fantasi, ur den analoga världen. Där allting ska klippas och klistras och filmrullarna är begränsade. Det verkar dock vara något som användes till filmernas fördel.
Göran går inte in på vem Börje var i sitt personliga liv. Ja, jag skrev var. Börje avled 1999, endast 62 år gammal. Vi har inte att göra med någon som dog för 50-60 år sedan. Siffran når knappt 25 när denna artikel skrivs. Jag och Mattias vet att Göran har talat med många av Börjes bekanta och släkt, men allting sådant utelämnas. Föreläsningen handlar inte om dem, utan om en persons livsverk och personlighet som kommer fram genom hans filmer. Vem var Börje?
Den första filmen som visas är en av Börjes tidigaste, som handlar om en långtradarchaffis som bygger en maskin för att köra lastbilen i autopilot, så att chauffören kan slappa i baksätet. Jag vill minnas att jag fick se den flera månader tidigare, genom titthålet i en pytteliten 8mm-spelare, som behövde vridas igång för hand. Nu var den här framför mig igen, på en duk som nästan är större än mitt vardagsrum. Genom filmen kan jag höra skratt i publiken. Det är kul att se att en film från 60-talet fortfarande kan locka fram skratt.
Göran börjar direkt prata om filmens briljans, och om de olika greppen som Börje använder sig av för att skapa sin vision. Majoriteten av filmen består av “live-action” men hela slutet är animerat med hjälp av cut-outs. En teknik där animatören klipper ut stillbilder på en figur och vänder dem fram och tillbaka för att ge illusionen av liv. Animation består generellt av en serie bilder där karaktären befinner sig i olika lägen. Ska figuren göra något så enkelt som att vinka till publiken måste det skapas bilder där karaktären sträcker upp handen, rätar ut handleden och tillslut vinkar fram och tillbaka. Allt detta kan bestå av hundratals originella bilder, bara för att skapa några sekunder av film.
Filmen “Caterpillar”, som är den andra filmen som visas, är en otroligt politisk film med kritik mot stormakter såsom Kina och USA. Via den blir det uppenbart att Börje vill säga publiken något om sin samtid. Många filmskapare använder mediet som ett verktyg för att kunna uttrycka sig. Börje är inget undantag.
Samma sak gäller för “Figur med ryggsäck” där Börje i en delad huvudroll spelar en konstnär som skapar en liten, ritad figur som får liv. Börje ritar en stads-canvas, och den lilla figuren får röra sig fritt i den krympta mikrokosmos som föreställer vår egen värld.
Berättelsen verkar beröra hur en konstnär blir en slags “Gud” och kan ställa och styra hur den vill i den egengjorda världen. Samtidigt målar Börje upp en värld där alla bra och dåliga sidor i vårt samhälle får fritt spelrum. Allting är animerat med samma ”cut-out”-teknik, förutom bitarna med Börje som är filmade med kamera. Animationsprocessen är dock förfinad i jämförelse med hans första film. Nu kan tittaren se över en hel stad och följa den lilla figuren på resan.
Atmosfären i salen har skiftat lite. Skratten blir fler. Göran har kommit in i rytmen. Jag har så klart ingen aning om vad resten av publiken tycker, men själv så märker jag att min inställning till Börje ändras. Min respekt för honom var alltid ett faktum, men när jag ser filmerna på “vita duken” inser jag att vi har att göra med en stor konstnär.
Föreläsningen avslutas med “Sagan om den blommiga fåtöljen” som är den mest tekniskt avancerade filmen. Det är fortfarande samma typ av animationsteknik, men figurernas rörelser verkar flyta mer naturligt. Designen är också mer rundad och snyggare.
Filmen är mindre samhällskritisk och fokuserar mer på en intim karaktär, med mer personliga problem. Ensamhet, ohälsosamt levande och liknande reflekteras ganska starkt i filmen. Humorn har dock inte lämnat Börje, och håller berättelsen borta från det allra mörkaste hörn, där den antagligen inte hör hemma.
Den blev hans sista film och kom ut 1994. 5 år senare skulle Börje avlida i sviterna av cancer. Det är osäkert om några andra projekt blev avslutade, men än så länge har ingenting blivit hittat.
Göran avslutar föreläsningen med att prata om hur filmerna är en liten inblick i den personen som Börje var, eller i alla fall så nära som man kan komma. Frågan om hur Börje kan vara så pass bortglömd blir aldrig riktigt besvarad. Antagligen är det en frågeställning som inte kan få ett tillfredsställande svar på så kort tid, speciellt när syftet är att lyfta fram Börje och filmerna.
Göran tackar publiken för sin tystnad och allting avslutas med en applåd.
_______________________________________________________________
Väl utanför salen jagar jag rätt på Göran för en intervju.
Vi hittar till närmaste uteservering och sätter oss och Göran bjuder mig på en kall, mustig öl.
Benjamin:
Varför vill du sätta upp en föreläsning om Börje?
Göran:
Det är en alldeles unik konstnär. En extremt bildad person. En av våra främsta animatörer som är helt okänd i Sverige. Därför vill jag göra det. Han tillhör en av de stora naivistiska konstnärerna.
Benjamin:
Varför har någon som honom kunnat bli bortglömd, trots alla filmer?
Göran:
Jag tror att det är så att när den nya tekniken kom, 8-16mm, och blev tillgänglig för alla som ville leka med kameran och göra film, så tyckte filmbranschen att detta var “klipp & klistra i skosnöre”. För dem var det biograffilmer som gällde. ”Amatörfilmen” och den traditionella filmhistorien går parallellt med varandra, men det blir aldrig något möte mellan dem. Så är det inte inom idrotten. Där satsar man för att de vet att begåvningen kommer fram. Sveriges Filmförbund har lyft fram många begåvningar genom åren. Jag kan räkna upp ett 20-tal filmare som har vunnit pris, men betydelsen räknas inte i bransch-sammanhang. Den exempelvis första filmkatalogen som Filmcentrum gav ut, där många prisbelönta filmskapare ingick, var Filminstitutet inte intresserade av att ge ett enda öre till.
Benjamin:
Vad behöver man göra för att förhindra att någon som Börjes livsverk inte bara försvinner?
Göran:
Jag kan inte svara på vad som behövs. Men jag ser hur systemen och de akademiska utbildningarna fungerar. De skapar normerna. Skulle jag visa detta för en animatör idag hade de nog inte varit intresserade. Det är någon som sätter en slags nivå på vad som är rätt och fel. Det är ett dilemma. Jag tror bara att det går att lösa med möten, dialog och att man jobbar ihop.
Under 60-talet i Göteborg var bara jag intresserad av att skapa film bland mina kompisar. Jag fick tillgång till en 16mm-kamera, som jag knappt visste hur jag skulle använda först. Jag gjorde en liten kortfilm om ett par som försökte korsa en väg, men alla bilar kom i vägen. Tyvärr har den försvunnit genom åren. Och då har jag tänkt “vem bryr sig om en film som jag gjorde för mer än 40 år sedan?” Därför är jag med i arkivgruppen. Jag tycker att det är ett extremt viktigt arbete. Att katalogisera, spara och hitta möjligheter.
Benjamin:
Då tycker du att arkivgruppen i Sveriges Filmförbund spelar en viktig roll?
Göran:
Definitivt! Annars hade jag aldrig varit med.
_______________________________________________________________
Jag sveper det sista av min öl och tänker på två saker:
1: Vi måste hinna med nästa tåg
2: Finns det fler människor som Börje
Jag och Mattias kommer aldrig att kunna minnas Börje, men nu ockuperar filmerna en liten bit av båda våra huvuden.
Djupt där inne lever en av Sveriges främsta animatörer. Inte bortglömd eller sopad under mattan.
Nu får vi se till att det inte händer med någon annan, eller andra. Hur, vet vi inte, men Göran nämnde “dialog” .
Vilket är något som Börje hade väldigt lite av i sina filmer, men som filmskapare visste Börje hur en skulle kommunicera med tittaren. Och det är väl det som film handlar om: kommunikation.
